Scrum får saker att hända

Allt fler röster uppmanar svenska organisationer att ta bättre vara på idéer och bedriva innovation på ett strukturerat sätt. Men hur ska det egentligen gå till?

Ett svar kallas scrum och är en metod som varit populär i första hand bland mjukvaruutvecklare sedan 1990-talet. Ordet är ingen förkortning, utan syftar på den formation som ett rugbylag har när det sätter igång spelet.

I scrum finns ingen klassisk kravspecifikation, utan man arbetar med en levande lista med önskemål, så kallad backlog. Arbetet sker i tvärfunktionella team där man fördelar olika roller som produktägare, scrum master och självorganiserade team.

Man arbetar också gärna i så kallade sprintar, som kan vara mellan 3 och 30 dagar. De kompletteras med ”daily scrum”, ett kort möte där alla medlemmar ger en statusuppdatering om vad de har gjort sedan i går, vad de ska göra tills i morgon och vad som hindrar dem.

Hängivna scrumförespråkare hävdar att de organisationer och team som tar till sig metoden fullt ut får uppleva mer flexibilitet, kreativitet och inspiration – plus bättre resultat. På intresseorganisatonen Scrumalliances hemsida berättas till exempel hur Media Markt lyckades etablera sin näst största butik i världen i Kina på tolv månader.

En svensk beskrivning av scrumarbete finns också hos webbyrån Happiness.

 

 

Entreprenörerna vet var skon klämmer

Statsminister Stefan Löfven lanserade i förra veckan sitt innovationsråd, bestående av experter och partsrepresentanter som ska knäcka frågan hur Sverige bäst behåller och ökar sin innovationsförmåga.

Något som gissningsvis kan intressera rådet är frågan om vad som får fristående entreprenörer – en av de grupper vars axlar landets framtid antas vila på – att lyckas.

En amerikansk studie, ”The Anatomy of an Entrepreneur”, undersökte 549 grundare av framgångsrika företag i snabbväxande branscher som försvar, IT och hälsovård. Så här svarade entreprenörerna själva på frågan om vilka som är de största hindren för framgång:

  • Ovilja att ta risker (98 procent).
  • Ovilja att lägga ner den tid och möda som krävs (93 procent).
  • Svårt att hitta kapital (91 procent).
  • För dålig kompetens att driva företag (84 procent).
  • Otillräcklig kunskap om sin bransch och marknad (83 procent).
  • Har inte råd eller får inte stöd från familjen för att lämna sin anställning (73 procent).

Brist på riskkapital ses alltså som ett betydande hinder. Men de personliga faktorerna och den inre drivkraften och motivationen är ändå viktigast, menar de som lyckats. När de får frågan om de har saknat stöd och hjälp från stat och myndigheter svarar 86 procent nej.

Man kan bara spekulera i om svaren hade blivit annorlunda om de hade misslyckats. Eller om de tillfrågade inte hade kommit från USA.