Dags att stoppa vattenfallen

Först tar men reda på vad som ska göras, sen planerar man sin lösning, sen implementerar man den.

Det där låter ju som höjden av sunt förnuft, vilket är precis vad det har betraktats som i traditionell projektutveckling. Arbetssättet har till och med ett namn – vattenfallsmodellen – som sägs ha myntats av systemutvecklaren Winston Royce 1970.

Vattenfallet syftar på ett flödestänkande. Först analys, sedan design, därefter implementering och testning och till sist integration och testning. Varje aktivitet ska göras färdig innan nästa påbörjas.

Modellen har sina fördelar. Problem kan upptäckas tidigt, vilket sparar tid och pengar. Beställaren får också avstämningspunkter där det går att fatta beslut om att gå vidare eller lägga projektet på is.

Men i dag har tiden sprungit ifrån vattenfallsmodellen, särskilt i IT-världen. Verkligheten låter inte längre att projekt byggs helt på planering, överblick och förmågan att förutse problemen. Ju mera komplext något är, desto sämre är vi på att planera. Och världen har aldrig varit så komplex som den är idag. Vår förmåga att planera räcker inte i dagens komplexa värld.

Ändå sitter många företagskulturer fast i sitt vattenfallstänkande. Chefer tar kraven på nya metoder som indirekt kritik mot hur de har skött sitt arbete i många år. Och medarbetare kan vara ovilliga att överge arbetssätt som de behärskar.

Vattenfallen var effektiva på 80- och 90-talen i en stabilare värld där man kunde sitta och utveckla nya produkter i flera år. Men i dag tar de så kalla agila metoderna över, där man arbetar tätare ihop med användarna och använder lösningarna medan man arbetar med dem. Scrum är en av dessa nya modeller, som vi har beskrivit här.

Därför faller planeringen – om och om igen

Har du hört talats om ett större byggprojekt som färdigställdes sex månader innan utsatt datum och dessutom inom budget?

Nej, vi tänkte väl det. Sydneys operahus är ett klassiskt exempel. Det skulle vara färdigställt 1963 till en kostnad på sju miljoner dollar. Tio år senare, 1973, kunde dörrarna öppnas till en nedbantad version av operahuset. Kostnaden? 102 miljoner dollar (Sanna et al., 2005). Varför blir det så här?

Svaret heter the planning fallacy, myntat av psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky. Kortfattat: Vi människor är risiga på att planera. Vi underskattar konsekvent den tid det tar att genomföra våra planer (Kahneman, 2011). Anledningarna är flera.

  • Psykologisk närsynthet. Den främsta anledningen. När vi planerar kan vi bara räkna på den tid som vi faktiskt ser framför oss. Alla oväntade problem (som vi inte ser just nu) hamnar inte i planeringen (Wilson et al., 2000).
  • Dåligt minne. Vi minns inte exakt i efterhand hur lång tid det tar att genomföra vissa steg i tidigare projekt. Dessutom tenderar vi att minnas de saker som gick bra och skylla på omständigheter när saker tog längre tid än vanligt (Pezzo et al., 2006).
  • Optimism och önsketänkande. Vi fokuserar på ett allt för optimistiskt scenario från början. Dessutom vill vi att saker ska ta kort tid därför att vi ofta frågar efter pengar från andra (Kahneman, 2011).

Hur ska du tackla detta? Här kommer några konkreta råd.

  • Självrannsakan. Tänk på liknande projekt som du genomfört och exakt vilken tid stegen tog. Tänk särskilt på alla omständigheter som saktade ned projekten – ditt nya projekt kommer knappast vara fritt från liknande omständigheter.
  • Skapa flera scenarier. Minst ett av dem ska vara ett pessimistiskt scenario.
  • Be andra göra samma plan. Studier har visat att vi är bättre på att skapa realistiska planer där någon annan är involverad än när vi själva är det. Som minimum bör du bolla din planering med någon annan, till exempel en oinsatt kollega.
  • Titta åt sidan. Sök upp andra, liknande projekt, och se hur det gick för dessa.
  • Schablonmetoden. Lägg på 25% extra tid rakt av för att hantera oväntade problem.

Kahneman, D. (2011). Thinking fast and slow. New York: Farrar, Straus & Giroux.

Pezzo, M. V., Litman, J. A., & Pezzo, S P. (2006). On the distinction between yuppies and hippies: Individual differences in prediction biases for planning future tasks. Personality and Individual Differences, 41 (7), 1359–1371.

Sanna, L. J., Parks, C. D., Chang, E. C, & Carter, S. E. (2005). The Hourglass Is Half Full or Half Empty: Temporal Framing and the Group Planning Fallacy.  Group Dynamics: Theory, Research, and Practice, 9(3), 173-188.

Wilson, T. D., Wheatley, T., Meyers, J. M., Gilbert, D. T., & Axsom, D. (2000). Focalism: A source of durability bias in affective forecasting. Journal of Personality and Social Psychology, 78, 821-836.