Om du förväntar dig kreativitet från andra, till exempel dina medarbetare, så ökar chansen att de faktiskt blir kreativare. Magi? Nej inte alls. Pygmalioneffekten fungerar genom den självuppfyllande profetian.
Den självuppfyllande profetian går ut på att positiva eller negativa förväntningar om egna eller andras beteenden, kapacitet eller prestationer ökar sannolikheten att dessa förväntningar så småningom inträffar.
Ett klassiskt exempel på att den fungerar är Rosenthals studier på lärare och elever från 1968. Forskarna berättade för lärarna att vissa elever hade ”hög potential” då de ”visade tecken på framgångar i sin intellektuella utveckling”. Detta var felaktig information, i själva verket fanns det inga skillnader mellan eleverna. Men de positiva omdömena ledde till att lärarna omedvetet uppmuntrade dessa elever och de förväntade sig högre prestationer av dem.
Efter ett år när forskarna testade elevernas intellektuella utveckling visade det sig att gruppen med ”hög potential” ökade sin IQ-poäng mer än andra elever.
Pygmalioneffekten är robust även i organisationsmiljöer (McNatt, 2000) och har studerats just i syftet att stimulera kreativitet. Tierney och Farmer (2004) fann att chefers positiva förväntningar kring kreativt beteende höjde medarbetarnas självförtroende kring sina kreativa färdigheter, vilket i sin tur var positivt relaterat till deras kreativa prestationer.
Läs även Leif Denti’s artikel om Pygmalioneffekten på Innovationmanagement.se.
Referenser
McNatt, D. B. (2000). Ancient Pygmalion joins contemporary management: A meta-analysis of the result. Jornal of Applied Psychology, 85, 314-322.
Rosenthal, R., & Jacobson, L. (1968). Pygmalion in the classroom. New York: Holt, Rinehart & Winston.
Tierney, P., & Farmer, S. M. (2004). The Pygmalion process and employee creativity. Journal of Management, 30, 413-432.