Myten om snilleblixten

Du behöver inte ligga i badkaret eller sitta under äppelträd för att vänta på det kreativa ögonblicket. Faktum är att det inte är lönt att vänta alls. Snilleblixtar är nämligen ytterst ovanliga.

Det finns många myter kring kreativitet. Vi känner alla till Archimedes som plötsligt hoppade ur badet utbristandes Eureka! Jag har funnit det! Legenden om Archimedes är själva urtypen för den så kallade aha!-upplevelsen. Den kreativa gnistan tänder en svävande glödlampa ovanför våra huvuden.

Archimedes exempel har – dessvärre – fått oss att tro att idéer endast kommer till oss under speciella, nästan gudabenådade ögonblick. Därför kan man inte göra något för att få dem – bara vänta.

Men det är fel. Snilleblixtar är så ovanliga att det inte är lönt att vänta på dem. Snarare kräver kreativa insikter ofta ett långvarigt fokus på uppgiften och hårt arbete. När den goda idén väl kommer gäller det att skriva ned den och göra verklighet av den.

Myt: Snilleblixten kommer under ett enskilt, gudabenådat ögonblick
Verklighet: Snilleblixten kommer till den som är ordentligt förberedd

Vad många inte tänker på är vad som hände före Archimedes sjönk ned i sitt badkar för att koppla av en stund. Han hade fått i uppdrag av Kung Hiero att ta reda på om kungens nya kungakrona bestod av rent guld eller om det kunde vara så att guldsmeden smugit in andra metaller och behållit en del av guldet för sig själv. Detta utan att på något sätt manipulera kungakronan.

Och det skulle gå snabbt. Archimedes hade endast några dagar på sig att hitta lösningen. På grund av detta var Archimedes tvungen att fokusera all sin tid på att fundera på hur han bäst skulle tackla problemet. Han var lika djupt försjunken i tankar som i vatten när han observerade att hans egen kropp trängde undan vatten ur badkaret.

Det finns många fler exempel på snilleblixtar som uppstått under märkliga omständigheter. Molekylärbiologen Kay Mullis berättar att han fick insikten om hur man mångfaldigar DNA bakom ratten. Han körde längs en månbelyst och slingrig bergsväg i Redwood country, Californien, en vanlig fredagkväll (Mullis, 1990). Insikten ledde till en teknik som kallas PCR och var en mindre revolution inom biologin. Den nya tekniken öppnade dörren för framsteg på en mängd områden, till exempel diagnostik av cancer, DNA-analyser.

Men likt Archimedes var Mullis väl förberedd för sin insikt. På ett sätt kan man säga att hans planeter var perfekt linjerade. Han var placerad vid den absoluta fronten av sitt forskningsområde, hade tillgång till den senaste utrustningen, var omgiven av kompetenta kolleger och hade arbetat hårt med problemet i fyra år. Det var bara en fråga om tid.

Att foga samman erfarenheter, kunskaper och information på nya sätt kallas konceptuell kombination. Genom att att arbeta hårt, hämta in kunskaper på området, samt misslyckas lära samlar man på sig det stoff som de bästa idéerna formas av. Forskning har övertygande visat att det är lika viktigt att vara kunnig som att vara motiverad (Hemlin, Allwood, & Martin, 2008).

Kort sagt: idéer uppstår inte ur vakuum. Det är centralt att vara väl förberedd för att bra idéer ska komma.

Myt: Snilleblixten är fulländad från början – ingen bearbetning eller utveckling behövs
Verklighet: Insikter och idéer behövs ofta utsättas för rigorös testning och revision innan de lyfter. Ofta lyfter de inte alls.

Låt oss återgå till Archimedes. Hans insikt om att kroppar tränger undan vatten ledde till att han hade funnit ett sätt att mäta volym. Med den insikten kunde han sänka ned kungakronan i ett vattenbad för att se om den trängde undan lika mycket volym som ett block av rent guld av samma vikt gör. Det gjorde kungakronan inte, alltså måste guldsmeden ha fuskat och använt andra metaller.

Archimedes insikt är ett exempel på den perfekta insikten, en som löser problemet direkt. Men verkligheten ser inte ut så. Alla idéer är inte perfekta från början. Exempelvis visar Stevens och Burley i sin briljanta forskning att av 3000 idéer för nya produkter som tas fram av ingenjörer i industriella företag blir endast 125 nya projekt för att utveckla idén vidare. Nio av dessa tar steget mot större utvecklingsprojekt, som i genomsnitt två produktlanseringar på marknaden. Av dessa två lanserade produkter är det endast en som blir framgångsrik, det vill säga genererar vinst åt företaget.

Faktumet att det krävs en stor del arbete med snilleblixtar fångas bäst i citatet genious is 98 percent perspiration and two percent inspiration, av Thomas Edison. Det är inte sant att Edison byggde tio tusen glödlampor för att finna den slutliga designen, men han ritade närmare två hundra skisser och testade många misslyckade prototyper.

Varför gav han inte upp? I intervjuer svarade Edison själv att vad han egentligen har gjort var att lära sig hur man inte bygger en glödlampa. Han samlade på sig erfarenheter och kunskap som senare skulle visa sig viktiga.

Myt: Snilleblixten uppstår hos en enskild person
Verklighet: De flesta idéer är en produkt av många människors arbete

Kanske den mest inrotade myten handlar om att de bästa insikterna kommer till så kallade genier. Onekligen har historien många exempel på detta. Archimedes var ju trots allt ensam i sitt badkar. Men visste du att Edison egentligen var ledare för ett stort laboratorium, komplett med forskare som också jagade den perfekta designen på glödlampan?

Edison var aldrig ett ensamt geni. Kanske var hans största innovation själva forskningslaboratoriet. Menlo Park var världens första industriella laboratorie med många anställda forskare som slutligen skulle växa till ungefär två kvarters storlek.

Inte heller var Mullis, molekylärbiologen som körde längs Californiens slingriga bergsvägar, ensam i sin bil. Bredvid honom satt hans flickvän Jennifer Barnett, också molekylärbiolog. Hans kolleger på forskningslaboratoriet var så inblandade i att ta fram tekniken för mångfaldigande av DNA att vissa anser att nobelpriset bör ha getts till hela forskargruppen och inte bara till Mullis. “Kommittéer och vetenskapsjournalister tycker om att associera en unik idé med en unik person” skriver Etnologen Paul Rabinow om kontroversen. “Faktum är att PCR är ett klassiskt exempel på teamarbete” (Bilsker, 1998).

Det finns flera förklaringar till varför kreativitet kräver samarbete. Ofta är problem så komplexa och mångfacetterade att de kräver olika slags kompetenser, vilket ofta återfinns i större grupper. Genom att samlas kan gruppen utnyttja dessa kompetenser och öka chansen att någon har en relevant erfarenhet eller kunskap att belysa problemet med.

Tankar och idéer kan läggas fram i grupper och sedan byggas vidare på av någon annan, vilket kallas cross cueing. En stor del av gruppers kreativitet handlar alltså om utbytet av information (Paulus, Dzindolet, & Kohn, 2012).

Givetvis finns det fallgropar i gruppers kreativitet. För att öka chansen att vara kreativa behöver man bland annat hantera spänningar, hitta sätt att bibehålla motivationen, samt ha ett klimat som är stödjande och som tillåter misstag (Hunter, Bedell, & Mumford, 2007). Vi lovar att återkomma till dessa fallgropar i senare artiklar.

Så får du snilleblixtarna

• Fokusera och förkovra. Genom att göra detta samlar du det råmaterial som nya idéer behöver för att formas.
• Anteckna alla idéer du får. Det kan vara vanskligt att vänta på det stora aha-ögonblicket. Anteckna därför alla idéer, stora som små, bra som dåliga. Chansen är stor att du kan bygga på dessa idéer för att så småningom hitta den bästa.
• Bolla dina idéer med andra. Be om deras uppriktiga åsikter, svälj kritiken och tacka för deras återkoppling.
• Var beredd på att testa, utvärdera och jobba vidare med idén. Var vaksam på att detta kommer ta tid som du kanske inte räknat med.

Du kanske inte tänkt på det såhär, men kreativitet kan ses som ett verb. Insikter är inte något som kommer till dig, det är du själv som skapar dem.

Läs mer:

Bilsker, R. (1998). Ethnography of a Nobel Prize. HYLE-International Journal for Philosophy of Chemistry, 4, 167-169. Hämtad 2014-02-25: http://www.hyle.org/journal/issues/4/bilsker.htm.

Hemlin, S., Allwood, C. M., & Martin, B. (2008). Creative knowledge environments. Creativity Research Journal, 20, 196-210.

Hunter, S. T., Bedell, K. E., & Mumford, M. D. (2007). Climate for creativity: A quantitative review. Creativity Research Journal, 19, 69-90.

Mullis, K. B. (1990). The unusual origin of the polymerase chain reaction. Scientific American, 262, 56-65.

Paulus, P. B., Dzindolet, M., & Kohn, N. W. (2012).  Collaborative creativity – group creativity and team innovation. I M. Mumford (Red.), Handbook of Organizational Creativity, (ss. 327-357). London: Elsevier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *