På tio år har Haparanda gått från att vara utslängt i periferin med 13,5 procents arbetslöshet till att bli ett blomstrande handelscentrum för en hel region. Hur är det möjligt? Har man grävt upp staden och flyttat den 100 mil söderut?
Nej, hemligheten är att kommunen har rivit sina mentala gränser. Från att ha legat i en av Sveriges mest glesbefolkade utkanter ser sig Haparanda numera som ett nav i Barentsregionen. När man suddar ut kartans nationsgränser finns det plötsligt en halv miljon människor inom 30 mil. Och en dagsresa bort med bil ligger Murmansk med ytterligare 300 000 invånare.
Det förlösande ögonblicket var när kommunalrådet Sven-Erik Bucht 2003 lyckades övertala Ingvar Kamprad att bygga ett Ikeavaruhus i staden, mot sin egen styrelses vilja. Satsningen blev en succé som lyfte hela regionen.
Men minst lika viktigt är det uthålliga arbetet med att bygga ihop Haparanda med finska Torneå på andra sidan älven. Kommunerna samarbetar i dag om utbildning, sjukvård, räddningstjänst, reningsverk, post, kultur och turistmarknadsföring. Ett nytt polishus har byggts på gränsen och när det behövs tänjer man på stelbenta nationella regler som står i vägen. Nu lobbar man för att få EU-pengar på en bättre väg till Murmansk. Genom rysk mark.
Den stora innovationen är det gränslösa tänkandet. Och om inte bygdens framgångar är inspirerande nog för andra kommunledare i Sverige så kan de alltid snegla på Haparandatopparnas personliga vinster. Kommunchefen Christina Lugnet lyftes upp som generaldirektör för Tillväxtverket 2009 och i förra veckan tillträdde Sven-Erik Bucht sitt nya statsrådsjobb.
Jonny Paulsson & Lars Roswall: Innovativa kommuner. Vinnovarapport 2013.