Först tar men reda på vad som ska göras, sen planerar man sin lösning, sen implementerar man den.
Det där låter ju som höjden av sunt förnuft, vilket är precis vad det har betraktats som i traditionell projektutveckling. Arbetssättet har till och med ett namn – vattenfallsmodellen – som sägs ha myntats av systemutvecklaren Winston Royce 1970.
Vattenfallet syftar på ett flödestänkande. Först analys, sedan design, därefter implementering och testning och till sist integration och testning. Varje aktivitet ska göras färdig innan nästa påbörjas.
Modellen har sina fördelar. Problem kan upptäckas tidigt, vilket sparar tid och pengar. Beställaren får också avstämningspunkter där det går att fatta beslut om att gå vidare eller lägga projektet på is.
Men i dag har tiden sprungit ifrån vattenfallsmodellen, särskilt i IT-världen. Verkligheten låter inte längre att projekt byggs helt på planering, överblick och förmågan att förutse problemen. Ju mera komplext något är, desto sämre är vi på att planera. Och världen har aldrig varit så komplex som den är idag. Vår förmåga att planera räcker inte i dagens komplexa värld.
Ändå sitter många företagskulturer fast i sitt vattenfallstänkande. Chefer tar kraven på nya metoder som indirekt kritik mot hur de har skött sitt arbete i många år. Och medarbetare kan vara ovilliga att överge arbetssätt som de behärskar.
Vattenfallen var effektiva på 80- och 90-talen i en stabilare värld där man kunde sitta och utveckla nya produkter i flera år. Men i dag tar de så kalla agila metoderna över, där man arbetar tätare ihop med användarna och använder lösningarna medan man arbetar med dem. Scrum är en av dessa nya modeller, som vi har beskrivit här.