Poeten och nobelpristagaren TS Eliot uttryckte det rakt på sak: ”Ångest är kreativitetens tjänare”. Verkligt nytänkande är mycket krävande och något som våra hjärnor gärna undviker.
Psykologen Daniel Kahneman har beskrivit fenomenet med två tankemodeller, där ”System 1” är det snabba, instinktiva och emotionella tänkandet och ”System 2” det långsammare, mer logiska och intellektuella. För att spara energi väljer hjärnan gärna gamla hjulspår, det vill säga redan färdigtänkta tankar i System 1.
Att tänka nytt i System 2 skapar motstånd i form av ångest. Därför går det ofta att känna igen en god kreativ process på att den har en tydlig ångestfas, alltså ett stadium där alla goda idéer är slut och alla lösningar känns ogenomförbara.
Ångestfasen är plågsam, vilket triggar flyktbeteenden. Du kan lockas att skjuta upp dina beslut, fokusera på något annat eller tvivla på din egen förmåga. Men i stället borde du känna igen signalen, uppskatta den och lita på processen.
Vad som tvärtom borde göra dig misstänksam är när en hel skapandeprocess går smidigt utan några olustkänslor alls. Det brukar vara ett tecken på att du har tänkt vanemässigt och bara återanvänt gamla idéer.
Verkligt nytänkande är förunnat dem som orkar uthärda ett visst mått av tvivel, förvirring, frustration, ambivalens och rådvillhet. De bekväma nöjer sig med att tänka som alla andra.
Kahneman, D. (2011). Thinking, Fast and Slow. New York: Farrar, Straus & Giroux.
Åh, tack och lov för den förklaringen