”Disruptive innovation” är ett hett modeord i managementvärlden just nu. Begreppet skapades av Clayton Christensen på Harvard Business School och har den något klumpiga svenska översättningen omstörtande innovation.
Det råder viss förvirring om vilka innovationer som ska få kallas ”disruptiva”, men ordet associeras främst med oväntade tekniska lösningar som är enklare och billigare än de etablerade. De kluriga nyheterna kan snabbt få stora jättar på fall, men inte genom att konkurrera med dem på deras egna villkor. De underminerar i stället gamla affärsmodeller, förändrar synen på vad som är kundvärde och hittar nya kundgrupper som aldrig annars hade blivit kunder. En disruptiv innovation vänder upp och ner på spelplanen och skriver om reglerna.
Ett kärt diskussionsämne är om Apples iPhone är en disruptiv innovation eller inte. Clayton Christensen menar att iPhone visserligen var ett stort genombrott och knäckte marknadsledaren Nokia, men den skapade inte en ny marknad. Smarta telefoner fanns redan – de visade sig bara vara underlägsna.
IPad, däremot, är mer omstörtande. Den har hittat nya kundgrupper, skapat nya beteenden och slagit hårt mot laptop-datorerna.
I bilvärlden då? Är en ensitsig elbil som Renault Twizy tillräckligt omstörtande? Nja, inte enligt innovationsbloggaren Guillaume Villon de Benveniste. Han lyfter i stället fram företaget Zipcar, som låter sina numera 800 000 medlemmar i USA och Europa hyra bil när de behöver via en mobilapp. En sorts bilpool som har förändrat sättet att äga bil och lockar tidigare helt billösa stadsbor.
Oavsett definitionen så har ledarna i många stora och anrika företag lärt sig att vara rädda för disruptiva innovationer. Risken att bli bortsopad från banan av någon liten uppstickare med en mobilapp har aldrig varit större.