Du är född kreativ. Det menar Gerard Puccio, kreativitetsforskare vid Buffalo State University i New York. Människor har en naturlig förmåga att lösa problem på nya sätt – något som har gjort att vi kunnat skilja oss från djuren över tid.

Enligt Puccio finns det en anledning till att mänskligheten på allvar började breda ut sig i världen för ungefär 40 000 år sedan. Vid den tidpunkten skedde något av en ”kreativ explosion”, där saker som nya vapen, kroppsdekorationer, grottmålningar och kläder började dyka upp.

Det var förmågan att fantisera som gjorde skillnaden. Plötsligt kunde människan föreställa sig olika scenarier om hur framtiden skulle te sig och välja det bästa sättet att lösa uppgifter.

Men ändå har många fått för sig att de inte kan vara kreativa, menar Puccio. Han listar två anledningar till detta.

1. Vi har fel uppfattning om vad kreativitet är. Speciellt tror vi att bara ett fåtal människor kan vara kreativa, eller att snilleblixtar bara kommer vid vissa gudabenådade ögonblick. Det är dock dags att släppa idén om kreativitet som en superhjälteförmåga och inse att alla har förmågan.

2. Vi tappar vår fantasi med åren. Allt eftersom hjärnan åldras stärks de tankebanor som används ofta och det tar mer tid och energi att tänka i nya banor. Man kan säga att vårt tänkande kristalliseras. Men det finns sätt att arbeta sig runt hjärnans kristalliseringsprocess och därmed träna upp förmågan att tänka nytt – så kallat lateralt tänkande.

Se Gerard Puccio föreläsa om mänsklighetens kreativa explosion och tipsa om sätt att träna sin kreativitet här.

Att kunna förutsäga hur saker och ting kommer att bli är grundläggande för att kunna fatta strategiska beslut. Vi vill till exempel gärna veta hur marknaden, tekniken eller konkurrensen kommer se ut om fem år. Men hur bra är vi egentligen på att sia om framtiden?

Forskaren Philip E. Tetlock kan ha svaret. De senaste tjugo åren har han arbetat med att samla experters utsagor om framtiden och jämfört dessa med hur det faktiskt blev. Resultaten från 28 000 separata utsagor, en hisnande forskningsstudie, ligger till grund för boken Expert Political Judgment från 2006.

Experterna fick till exempel ta ställning till aktuella utrikespolitiska problem. Kommer USA gå in i Irak eller inte? Vilket land kommer bli den största marknaden om tio år?

Resultatet? Förkrossande. Experterna presterade sämre än om de skulle kastat pil mot sina svarsalternativ med förbundna ögon. De gissade sämre än slumpen.

”Men det gäller ju inte mig” kanske du nu tänker. ”Jag har ju expertkunskaper inom ett specifikt område och säkerligen gissar jag rätt inom det området även om det är smalt”. Men Tetlocks data visar motsatsen. Experter vars tonvikt låg inom en viss domän, säg teknik, gjorde inte bättre från sig inom denna domän än andra bedömare. Snarare hade dessa experter en övertro på sin egen förmåga att gissa rätt. En illusion, när det väl kom till kritan.

Så är lärdomen att vi ska sluta sia om framtiden? Nja, inte riktigt. Det finns ett sätt att skaffa sig en fördel.

Tetlock delade upp experterna i två grupper utifrån hur de tenderade att resonera kring framtiden: dogmatiker och eklektiker (på engelska hedgehogs and foxes). Dogmatikern ”vet en stor sak” och tenderar att passa in världen efter denna lära. Eklektikern ”vet många saker” och är beredd att uppdatera sin modell över världen när ny information säger emot vad man tidigare trott.

Resultaten visade att eklektikerna var något bättre än dogmatikerna på att förutsäga framtiden på både kort och lång sikt.

Du gör alltså bäst i att samla mycket information kring ett beslut, även sådan som gör dig obekväm. De bästa siarna kan hålla motstridande perspektiv i huvudet samtidigt.

Läs våra tips om tankefällor, till exempel confirmation bias och Dunning-Krugereffekten.

Läs mer om beslutsfattarstilarna Foxes and Hedgehogs här.

Läs The New Yorker’s recension av Expert Political Judgement här.

Tetlock, P. (2006). Expert Political Judgment: How good is it? How can we know? Princeton University Press.

Ibland fortsätter vi pumpa in pengar i ett projekt trots att tidsplanen har spruckit och projektet riskerar bli mycket dyrare än planerat. Varför?

Svaret ligger i vår psykologi. Vi ogillar att lägga ned projekt som vi har investerat i, eftersom detta skulle innebära att investeringen har varit värdelös. I stället triggas vi att fortsätta med projektet och leva på hoppet. Detta sätt att tänka snett kallas på engelska sunk costs.

För att möta den ökande kritiken mot kriget i Irak sa George Bush i ett tal från 2005 ”Vi är skyldiga dem något. Vi kommer slutföra uppgiften som de har dött för” (Washington Post, 2005). Han hänvisade till de fallna soldaterna, och logiken var att om USA drar sig ur nu så skulle deras uppoffringar (”investeringen”) ha varit meningslösa.

En fullständigt rationell beslutsfattare fattar dock beslut utan att räkna in vad som redan är förlorat. Det är framtiden som räknas. De flesta av oss är inte fullständigt rationella.

Sunk costs är alltså en lömsk dynamik som ligger och lurar i vardagen. Håll utkik efter dessa situationer på arbetsplatsen:

• Uppstartskostnader. Du betalar en kostnad för till exempel en konsult. Innan du kan utvärdera arbetet kan du lockas att fortsätta anlita konsulten trots att denne gör ett mediokert arbete.
• Olika steg eller faser. Om projektet, till exempel en marknadsföringskampanj, är upplagt efter flera faser kanske du drivs att fortsätta trots att resultaten från fas 1 uteblev.
• Investeringar. Om du investerar i exempelvis nya maskiner, personalutbildningar eller till och med nya medarbetare blir detta sunk costs då du lockas att fortsätta längs med samma strategi oavsett vad som händer.

Läs mer om sunk costs och andra tankefällor: Kahneman, D. (2013). Thinking, fast and slow. New York: Farrar Straus Giroux.

Läs fler exempel på sunk costs här.