En vanlig uppfattning om innovation och kreativitet är att man måste gå ”utanför boxen” för att vara kreativ. Men det är bara till hälften rätt. De mest innovativa företagen är snarare utomordentligt bra på att definiera de ramar som medarbetarna ska vara innovativa inom. Låter det paradoxalt? Låt oss ta det från början.
Det finns inget egensyfte i att ständigt ta fram nya produkter eller tjänster om det inte finns en tänkt mottagare för innovationen. Historien är kantad av innovationer som ingen ville ha och som snabbt hamnade på glömskans soptipp.
Utmaningen för organisationer är att ge medarbetarna rätt ramar för vad de ska ha i bakhuvudet när de tar fram koncept och prototyper. Tricket är att rikta kreativiteten så att den inte spretar åt alla tänkbara håll. Därför är det av yttersta vikt att organisationen har klart för sig ungefär var den vill befinna sig i framtiden. På så vis fokuseras företagets innovativa kraft mot ett fåtal prioriterade områden. På Google brukar man till exempel säga att ”creativity loves constraints”, alltså att kreativitet älskar restriktioner (Steiber, 2013).
En positiv ”bieffekt” av ett tydligt innovationsfokus är att det kommer fram färre men bättre idéer, vilket gör att cheferna inte behöver säga nej lika ofta.
Så vilka ramar ska man ge medarbetare och grupper? Harvardforskaren Theresa Amabile har två tumregler för vad hon kallar creative-friendly constraints.
• En tydlig beskrivning av problemet/utmaningen som ska lösas, helst med mätbara mål.
• En skarp känsla av angelägenhet, alltså varför problemet eller utmaningen ska prioriteras över andra.
Steiber, A. (2014). Googlemodellen. VINNOVA Rapport 2014:03.